Historien om Kastellet
Det kastell vi ser idag stod färdigt 1863 och var som ett eget samhälle mitt i sundet, med soldater under utbildning, höga militärer med familjer, tjänstefolk, kokerskor och hantverkare. Till och med egen skomakare, brandkår och mekanisk verkstad fanns på ön.
Ambitionen var hög – Vaxholms kastell skulle bli Stockholms starka värn och skydd mot inkräktare en lång tid framöver. Bygget tog 30 år och var ett av de mest arbetskrävande byggnadsverk som genomförts i Stockholmsområdet efter Stockholms slott. Totalt användes ca 30 000 tuktade granitblock för att bygga de mer än två meter tjocka yttermurarna. 150 kanoner var placerade i bombsäkra valv i flera våningar. Här skulle ingen komma förbi.
Det var bara en sak. Under de 30 år som det tog att bygga Kastellet utvecklades försvarstekniken. Istället för kanoner med runda kulor som tidigare använts infördes nya räfflade eldrör. Med det räfflade artilleriet fick projektilerna en helt annan kraft och träffsäkerhet. Det hade man inte tagit höjd för, och när man 1872 gjorde en provskjutning mot fästningen visade det sig att de nya projektilerna gick rakt igenom murarna. Därmed hade Kastellet spelat ut sin roll som huvudstadens starka värn – bara nio år efter invigningen. Istället användes det fram till 1940-talet som stabsbyggnad, utbildningsanläggning och fängelse för kronoarbetskarlar.

Livet på Kastellet
Kastellet var som ett eget litet samhälle mitt i sundet. Här fanns soldater under utbildning, höga militärer med familjer och tjänstefolk men också civila arbetare som kokerskor, pigor, tvätterskor, skomakare, skräddare och hantverkare. I södra donjonen fanns brandstation och mekanisk verkstad. I den norra bodde kronoarbetskarlarna. Om det behövdes kunde upp till 1000 personer vistas här samtidigt, men normalt fanns ca 300-400 personer på ön.
De högre militärerna levde ett skyddat societetsliv. Familjerna umgicks flitigt med varandra och bjöd på kafferep och supéer. I brev från 1800-talets slut skildras en idyllisk miljö. Till exempel skrev den 17-åriga Beata Lagerheim med sorg i hjärtat om flytten från den kära fästningen;
”Begrunda väl att detta är det sista bref jag skriver som officersdotter i Vaxholms stad […] jag blir aldrig, aldrig mera glad”.