Långt tillbaka i tiden utgjorde vinterisarna otroligt bra kommunikationsvägar för skärgårdsborna. Det gick enkelt och snabbt att färdas med slädar eller till fots på de frusna fjärdarna. När de isbrytande ångbåtarna dök upp i Stockholms skärgård i slutet av 1800-talet var öborna inte helt positiva till detta. Man tyckte att båtarna förstörde de fina kommunikationsvägarna. Det berättas exempelvis om Runmarö-Britta som på grund av isbrytarna inte kunde ta sig till kyrkan på grannön om söndagarna. Hon brukade stå längst ut på udden och knyta näven åt ångbåten och skrika okvädningsord.

Lite längre fram i tiden kom skärgårdsborna att uppskatta isbrytarna. Det var dock inte alltid som båtarna kunde ta sig hela vägen fram till bryggorna genom de tjocka isarna. Då fick öborna möta upp ute i farleden.

Text: Mikaela Lodén